Tydligt om regeringens politik och folkbildningens roll

I förra veckan kom rapporten Tradition, resurs eller nödvändighet? – en rapport om relationer mellan folkhögskolor och deras huvudmän, eller ”uppdragsgivare” som rapporten översätter begreppet huvudman till. IOGT-NTO är inne i en sådan fas där vi just nu utreder och processar våra två folkhögskolors roll gentemot t.ex. kongressbeslut, etc – något som kommer att diskuteras på kongressen i sommar.

Det är ett stycke i inledningen av rapporten jag skulle vilja citera i sin helhet. Den är rätt tydlig skriven i synen på den politik som regeringen anses bedriva, som enligt förordet är rätt ensidig:

Under det senaste decenniet, i och med regeringens olika dialoger och överenskommelser med det civila samhället11 och framväxten av en statlig politik för det civila samhället, har nya förutsättningar skapats för folkbildningen och det civila samhället. Nya politiska synsätt betonar folkbildningens och det civila samhällets betydelse som välfärdsproducenter, medan funktionerna som röstbärare och opinionsbildare inte lyfts fram på samma sätt.

För folkbildningens del innebär detta bl.a. att statsmakterna under senare år uppmärksammat folkhögskolans kompensatoriska uppgift – att fungera som en andra chans för personer som inte fullföljt sina formella studier på grundskole- eller gymnasienivå. Ett exempel är regeringens satsning på s.k. studiemotiverande folkhögskolekurser som startade 2010 och som kommer att fortgå åtminstone till och med 2014.

Det finns goda skäl för en sådan satsning – folkbildningens pedagogik vilar på förmågan att se och tillgodose varje individs särskilda behov. Folkbildningsrådets uppföljningar visar också att deltagarna känner sig stärkta efter sina studiemotiverande
kurser och att många motiverats till fortsatta studier.

Men folkhögskolan ska inte bara värderas som utbildningsproducent. Förankringen i idéburet arbete, i det civila samhällets organisationer och i det omgivande lokalsamhället gör den till en betydande kulturaktör och kanal för individers och organisationers demokratisträvanden. I dessa roller är folkhögskolornas anknytning till huvudmännen avgörande.

Det ska bli intressant att läsa resten av rapporten och få ökad förståelse för hur relationer mellan folkhögskolor och huvudmän kan se ut. Jag tycker också att domen faller rätt hårt när Folkbildningsrådets GS tillåter sig recensera regeringens civilsamhällespolitik. Det tycks saknas ett centralt perspektiv; demokrati- och medborgarperspektivet.

/Erik Wagner – ansvarig för strategisk utveckling

Om Erik Wagner

Jag anser att världens räddas genom föredragningslistor och inte affärsplaner. Ansvarig för strategisk utv på IOGT-NTO.
Det här inlägget postades i Strategisk utveckling. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s